Tidens Död

Skriven av Isaac Asimov år 1973. Engelsk orginaltitel: "The End of Eternety"

Andrew Harlan arbetar som tekniker i Evigheten. Hans jobb är att se till att Verkligheten håller sig på spåret genom att utföra så kallade MNF (Minsta Nödvändiga Förändrig). Dessa verklighetsförändringar syftar till att skydda mänskligheten från bland annat krig och andra olyckor, men har så klart en hel del oanade konsekvenser. För Harlan blir detta uppenbart när kvinnan han förälskat sig i riskerar att påverkas av en planerad MNF. Hans känslor för henne får honom att handla på ett sätt som i slutändan riskerar hela Evighetens existens.

Boken beskriver tidsresor på ett lite ovanligt och väldigt intressant sätt. Det finns inga tidsmaskiner som sådana, utan hela Evigheten sträcker ut sig och existerar ”parallellt” med Tiden. Tidsresan sker i Evigheten och man ”kliver” sedan av vid önskad tidpunkt, och passerar genom ett ”tidsfält” in i den verkliga Tiden. Evigheten sträcker sig över ”alltid” och drivs av solen som i en avlägsen framtid blivit en supernova. De som jobbar utanför Tiden kallas för ”Odödliga”, men är det egentligen inte. Det bara verkar så för de som lever i den verkliga Tiden.

En spännande idé i boken är de så kallade ”slutna århundradena”. Dessa är tidsperioder som är ”stängda” och det går inte att träda in i Tiden av någon anledning. Men här får vi vänta tills bokens sista sidor med en förklaring och en bra ”twist” på historien.

Detta är ingen ”Hard Sci-Fi” i den bemärkelsen, men inte heller någon renodlad kärlekshistoria. Den är mer en betraktelse och en reflektion problematiken med en allt för koncentrerad och självfokuserad maktutövning. I detta fall utövad av ”verklighetspoliserna” i Evigheten. Denna djupare mening i historien gick mig kanske förbi när jag första gången läste boken på 80-talet. Då blev jag nog mer fascinerad av tidsreseidéerna än av de moraliska/politiska aspekterna i historien.

Asimov knyter skickligt och nästan obemärkt ihop Tidens Död med historien om Vintergatsimperiet från Stiftelseböckerna. De ”odödliga” nämns även i en av de senare böckerna som knyter ihop Stiftelsen med Robotböckerna.